Dichterspricht

Dichterspricht

Vem är jag & vad finner man här?

Mitt namn är Karl Nicklas Gustavsson, jag är en klassiskt skolad tonsättare som gärna fuskar med film, foto & poesi. I denna blogg finner ni insikter & åsikter om musik, presentationer av projekt samt betraktelser från vardagen.

Om musikdramatik - första försöket (1990-91)

Att skriva musikPosted by Karl Nicklas Gustavsson Thu, May 30, 2013 14:58:33

Mitt första ”seriösare” kompositionsförsök var en opera, eller snarare ett litet sångspel som hette ”Wilhelm Vandraren och Huldran”. Naturligtvis blev det rena smörjan såväl musikaliskt som dramaturgiskt, men jag är ändå lite stolt över att den blev färdig. Det var ett prov i uthållighet – inte minst eftersom jag lärde mig att skriva noter under arbetets gång..

När jag var 18 år gammal påbörjade jag mitt första operaprojekt. På den tiden bodde jag fortfarande hos mina föräldrar i Storfors och var musikaliskt oskolad – hade aldrig hört opera på riktigt utan mest enskilda nummer på radion. Jag hade heller aldrig hört en symfoniorkester på riktigt men jag hade en skiva med Beethovens 5:a som jag lyssnat på sedan treårsåldern. Några år senare utökades samlingen med Vivaldis ”Årstider” och så småningom med soundtracket till Milos Formans film ”Amadeus”. Med andra ord var det allt annat än självklart att jag skulle ägna mig åt klassisk komposition, men ändå blev det så. Jag har funderat många gånger på vad som fick mig att välja en sådan bana – för egentligen var jag en skoltrött kille som spelade i rockband, tjuvrökte och körde motorcykel. Men den klassiska musiken hade funnits sedan jag var barn – i den kunde jag finna en skönhet som var snudd på smärtsam, det finns inget bättre sätt att beskriva det. När jag så småningom sökte kompositionsutbildningen på KMH i Stockholm så förväntades det att jag skulle ta starkt avstånd från den musik jag älskade mest, den musik som fått mig att avstå från en säkrare framtid och till råga på allt skulle jag i samma andetag hänge mig åt musik som jag inte alls begrep.. Det gick inte. För mig fanns det fortfarande för mycket att finna i den västerländska konstmusik-traditionen och jag kunde inte alls förmå mig till att bryta med en tradition som jag ännu inte bemästrade. Men det var flera år senare och dessa framtida problem var jag ännu lyckligt omedveten om när jag gjorde mina första kompositionsförsök vid Zimmermanpianot på Koltorpsvägen.. Varför valde jag då att skriva en opera? Kanske i viss mån för att markera att ”nu är det på riktigt” men det berodde nog även på att jag hade sett Inger Åbys filmatisering av Ture Rangströms ”Kronbruden” som gjorde starkt intryck. I samma veva visades det även en dokumentär om Rangström och jag minns att när jag hade sett den så bestämde jag mig definitivt att bli tonsättare. För att manifestera att jag blivit "riktig tonsättare" började jag röka cigarr trots att den gode Ture dog i strupcancer. Visserligen hade jag spelat olika instrument sedan 5 årsåldern men endast på gehör. Om jag hade begripit hur mycket som verkligen krävdes för att bli tonsättare så hade jag nog tänkt om.., Eller så hade jag inte gjort det - för jag skräms mer av tristess än utmaningar. På den tiden hände det att jag framträdde som vissångare. Det var roligt tills den dag då jag med viss förskräckelse läste om mig själv i tidningen som ”Storfors egen trubadur” - det hade jag inte lust med eftersom det, åtminstone i mina öron, lät som ett fyllo som skramlar covers på någon lokal pizzeria. Kompositör lät bättre, men som sådan måste man kunna noter och det kunde jag inte alls. Efter en tids funderande gick jag in i en bokhandel som låg nära ”margarinkärringa” på Stora torget i Karlstad och köpte mig mitt livs första notblock samt ett exemplar av Gereon Brodins Musikordboken. I den fanns tabeller över notvärden, pauser, föredrags-beteckningar och annat som jag behövde lära mig. Däremot var det väl inte alldeles självklart att begripa allt utan handledning, för jag hade ingen lärare. Det tog faslig tid, jag gjorde många misstag och fick i hög grad förenkla min musik eftersom jag helt enkelt inte begrep hur det jag spelade skulle skrivas. Då kanske någon tycker att ”tänk så mycket bättre det är nu när det finns datorer” men det håller jag inte med om utan jag är tacksam för den utmaning som processen innebar. Det skärpte sinnet och gav mig slutligen kunskaper som jag aldrig hade kunnat uppnå på annat sätt. Men till en början fick jag göra stora kompromisser - exempelvis hade jag för vana att spela mest på pianots svarta tangenter men när nu musiken skulle skrivas på papper så fick det bli vita tangenter och enklare rytmer. Hursomhelst – när jag gick mitt tredje och avslutande år på Spångbergsgymnasiet i Filipstad så skulle jag göra ett specialarbete. På något vis lyckades jag övertyga mina lärare om att en opera vore ett utmärkt specialarbete trots att jag inte gick på musiklinje eller estet-program. Det var blankt nej till en början men så småningom lyckades övertalningen och jag påbörjade arbetet utan att ha en aning om vad jag gav mig in på. Men jag kämpade på och blev fullkomligt absorberad av projektet vilket ledde till katastrofala skolresultat och färdig opera. Musikaliskt så siktade jag naturligtvis mot stjärnorna men nådde lingonriset, fast i efterhand så imponeras jag över hur mycket som blev rätt i ”Wilhelm Vandraren”, inte minst med tanke på att det är skrivet av en ung person som var självlärd. Det är enkel musik men harmoniseringen är förvånande korrekt och det finns en och annan minnesvärd melodi som utvecklar sig ganska väl. Dramaturgiskt sett var verket naturligtvis ofullkomligt och ineffektivt vilket främst berodde på att jag utformade handlingen allteftersom jag skrev musiken. De klassiska operor jag valt som modell hade ganska trivial handling, så min slutsats blev att handling är sekundärt och jag koncentrerade mig helt på musiken. Ett naivt misstag kan det tyckas, men samtidigt så har ju de flesta operor urusel handling och så vitt jag vet finns det inte ett enda verk som levt vidare på grund av sitt fantastiska libretto, medans det kryllar av operor med svag handling som lever vidare tack vare sin fantastiska musik. I vart fall blev slutresultatet snarare ett sångspel än opera vilket berodde på att jag inte stod ut med recitativ. Om jag lyssnade på en opera och kom till ett recitativ så spolade jag bandet eller lyfte nålen till nästa aria eller scen. Visserligen hade jag läst om Glucks operareform där recitativet intergreras med arian, men dels så körde jag fast när jag försökte skriva på det viset och framförallt så tyckte jag inte om Gluck – älskade förvisso delar av Orfeus men jag upplevde transportsträckorna mellan höjdpunkterna som oändliga. Vid något tillfälle lockades jag att lyssna på Ragnarök av Wagner för att få höra ett fullt utvecklat musikdrama, men jag begrep absolut ingenting och bestämde mig för att ha Mozart, Rossini & Donizetti som modell för mitt projekt, fast utan recitativ. Mina åsikter om recitativ har hållt i sig sedan dess - visserligen förstår jag recitativets funktion och det finns ju bättre/sämre recitativ som kan framföras mer eller mindre dåligt, men jag har fortfarande svårt att förlåta det brott mot musikaliskt flöde som recitativet brukar innebära. I nyare operor är det inte ovanligt att de musikaliska höjdpunkterna saknas helt och hållet. Då får man ett recitativ från början till slut och det är ju oförlåtligt. Vad blev då största nyttan med min "opera"? Den spelades aldrig och så kommer det att förbli, men det bästa var att jag fick den arbetsdisciplin som en tonsättare behöver, att mina musikaliska ambitioner togs på större allvar samt att jag med hjälp av detta ack så ofullkomliga alster blev antagen till Geijerskolan i Ransäter där jag fick min första riktiga undervisning i musik.

I nästa artikel kommer jag att beskriva de operascener jag skrev i mitten av 90-talet, samt redovisa de tankar jag hade om konstformen på den tiden.

-KNG-