Dichterspricht

Dichterspricht

Vem är jag & vad finner man här?

Mitt namn är Karl Nicklas Gustavsson, jag är en klassiskt skolad tonsättare som gärna fuskar med film, foto & poesi. I denna blogg finner ni insikter & åsikter om musik, presentationer av projekt samt betraktelser från vardagen.

Spanien 2013

BetraktelserPosted by Karl Nicklas Gustavsson Tue, September 10, 2013 16:55:48

Några anteckningar från facebook som jag publicerade vid hemkomsten från FIMNA Eugi i augusti 2013:

Spanien del 1: ..har landat på hemmaplan efter några fantastiska dagar på festivalen Fimna Eugi i Spanien. Är mycket nöjd med hur mina stycken spelades och att Inese gjorde stor succé - överlag väldigt fina konserter, trevliga människor, bra boende och god mat! Men vår Spanska eskapad började inte så bra - vi anlände klockan 22.10 på kvällen, hämtade hyrbilen och letade oss fram till hotellet i centrala Barcelon...a vilket gick alldeles utmärkt eftersom vi införskaffat en ny navigator.. Hursomhelst så är det dåligt med parkeringar däromkring så jag fuskade och ställde mig på gulstreckad ruta (som jag trodde var en lastzon eftersom det var beckmörkt) och sprang in på hotellet för att få reda på vart jag skulle parkera bilen - hotellet hade avtal med ett garage ett par kvarter bort. När jag sedan kommer ut på gatan med vägbeskrivning i hand får jag se att jag ställt mig framför en garageutfart och att det är en bil på väg ut.., Inga problem - jag sätter mig i bilen, slår på motorn men får inte i backen direkt på vår nyhyrda SEAT (som hade sladdrig växellåda - i övrigt var den utmärkt) varpå damen i bilen springer ut ur sin bil och börjar ropa "Policia" och en massa som jag inte begrep.. Nåväl - jag surnade till och tänkte att "inte fan ska hon ringa polisen för att jag stått felparkerad" men behöll lugnet och försökte ursäkta mig civiliserat inför en människa som begrep lika lite engelska som jag begriper spanska.. Men hon fortsatte med sitt "Policia", skrev ner vårt registreringsnummer och började babbla i mobilen så jag härsknade till ytterligare och tänkte att nu får vi börja prata svenska istället för det här funkar ju inte.. Så jag klev ur bilen för att prata vett med människan på mitt sätt och förstod då genast varför hon var upprörd eftersom garageporten hade knäckt bakrutan på hennes bil, eller snarare minibuss för det var en Citroen Picasso med ganska ordentlig bakruta - med andra ord blev det till att vänta på polisen. Efter ett tag kom det ett yngre par på motorcykel som begrep engelska vilket var till stor hjälp, slutligen kom även polisen som snabbt konstaterade att det här var inget de kunde göra något åt - det var en försäkringsfråga som skulle lösas mellan henne och garageägaren, en port får inte gå igen på det viset ens i Barcelona - däremot hade jag ju bevisligen stått felparkerad så för min del var det risk att åka på böter - men då inträffade något mycket lustigt, för trots att damen med den kraschade bilen var mycket upprörd så hade hon på något underligt vis börjat fatta tycke för oss - två musiker med en femårig son som befunnit sig en timme på spansk jord, hamnat i denna märkliga situation och som skulle resa tvärs över landet nästa dag för att deltaga i en kammarmusikfestival i Baskien - så hon började tala för vår sak och lyckades övertala polisen att inte ge parkeringsböter.. När jag slutligen for därifrån utan böteslapp så stod hon tillsammans med det unga paret och vinkade glatt efter att ha lyckönskat oss inför konserterna.. Det kan man väl kalla tvärvändning? Nästa dag letade vi oss ut ur Barcelona och påbörjade vår 56 milafärd mot den lilla bergsbyn Eugi som ligger några mil norr om Pamplona upp mot franska gränsen och Pyreneerna, men det får det bli mer om i morgon - återkommer med vidare rapportering och lite bilder!

..Spanien del 2: När jag slutligen hade lämnat olycksplatsen, damen med den kraschade bilen, det unga paret med motorcykeln och poliserna så letade jag mig fram till garaget vilket visade sig vara ganska enkelt. Där möttes jag av en herre i 80 årsåldern (pensionsåldern är kanske högre därborta?) som naturligtvis inte pratade något språk som jag begriper. Det fanns en plats kvar, givetvis var det d...en jävligaste platsen i hela garaget mellan en pelare och ett räcke, den svåraste platsen som sparas till sist. På pelaren kunde jag se resterna efter flera fordonsgenerationer - det var nästan så att man blev lite filosofisk och funderade på vilka bilar som mött sitt öde mot denna betongklump.. Säkerligen många Seat före min hyrbil.. Kanhända en Ferrari någon ödesdiger natttimma i mitten av 50-talet då garagevakten var nyanställd? Farbrorn visade med en gest att han kunde parkera bilen åt mig men jag tittade på pelaren, såg att mycket såg färskt ut och tänkte i min trötthets dunkel att "nädu gubbe, du har passerat bäst före för länge sen" och visade med en vänlig gest att jag parkerar själv. Men farbrorn var envis och hjälpsam, så han for runt som en guttaperka och kraxade och viftade... Slutligen så surnade jag till - hoppade ur bilen medans jag väste fram ett äktsvenskt" håll käften gubbe, jag ser i speglarna" medans jag pekade på mina ögon och bilspeglarna.. Han lugnade ner sig och ställde sig vid sidan medans jag körde dit bilen med färgen i behåll - eftersom jag har uruselt lokalsinne så blev jag ju en mästare på att vända ledbussar på smågator i Stockholm på den tiden jag körde buss så det här var ju en baggis bara jag fick vara i fred.. Nåväl, när jag klev ur bilen lite surmulet så kom farbrorn fram lite småskrattande, klappade mig på axeln och bjöd på cigarett, men jag har ju slutat med sådant så jag bjöd tillbaks på en snus vilket han avböjde. Efter en kort promenad kom jag till hotellet och vi bestämde oss för att ta en nattmacka trots den sena timmen - närmare halv ett. Vi hamnade på ett kinesiskägt tapas/pizza/sushi ställe där hela ägarfamiljen verkade närvarande från tre år och uppåt. Vi beställde ett par grillade smörgåsar som smakade utmärkt och jag fick en spansk pilsner i ett glas stort som en fingerborg.. Efter det blev det lite välbehövlig vila innan vi stävade vidare mot Eugi - men mer om detta senare för nu ska väskorna packas ur - återkommer!

Spanien del 3: Nåväl - kontinental frukost är ju ingen större sensation men på första hotellet fanns det lite omelett och korv som utökning till sötsaker, rostat bröd, sylt och pulverkaffe från maskin. I Spanien är allt dyrt numera, och då menar jag verkligen DYRT. En frukost bestående av två skivor rostat bröd, marmelad, pulverkaffe (som verkar var det vanligaste däromkring), kanske lite juice oc...h ett äpple kostar 7-8 euro per person oavsett ålder. När då ens bedårande barn vägrar äta en formbrödsskiva som kostat 82 spänn så blir man härsken, eller åtminstone lite sträv i mungipan.. Det var nästan så att man hade lust att ryta till "ÄT DITT FORMBRÖD UNGE! DET ÄR GJORT AV GULD!!" ..men riktigt så illa blev det inte - han är ju en så himla go kille.. Nåväl - om man nu tycker att Spansk frukost är dyrt så är det inget mot spanska vägtullar - det är nämligen minst lika dyrt som drivmedlet, cirka 1 Euro per mil = 9 kronor milen så man får ett milpris som är betydligt högre än jag någonsin haft på mina amerikanare trots att vi körde en liten SEAT diesel.. Däremot går det fort - vanligaste farten = 120 km/h. Det är gott om radarstationer och hastigheten är 120-140 som högst, inte som här där 130 är snitt på 120 och 140-160 är ganska vanlig fart i vänsterfilen.. Däremot kan man åka helt gratis på de gamla motorvägarna som går paralellt med de nya.. Det gjorde vi på hemvägen och det tog 45 minuter längre, vägarna är inte alls dåliga och man får se betydligt intressantare saker längs vägen.. Nu börjar det bli dags för lite kort tycker jag men det laddar jag ner i kvällningen för nu ska det handlas... Återkommer!


Spanien del 4: Så vi for alltså fram över Spanska landsbygden i ganska hög fart och det var kanske lika bra det för inlandet var lika torrt som platt.. Ibland såg man någon bonde som var ute och harvade grus - det såg förbaskat tröstlöst ut, man undrar vad som kunde odlas där... Nubb kanhända? I vart fall så behövde vi ju få något i oss efter ett tag så vi beslöt att stanna till vid någon vägkrog.... Efter nästan 200 mil på det Spanska motorvägsnätet tycker jag mig ha sett ett antal problem med dessa gastronomiska institutioner: Spansk vägskyltning är förvisso utmärkt, ibland kanhända lite överpedagogisk som på avfarter från motorväg - först sänks farten till 100 direkt efter streckade linjen sedan 80, 60, 40 fram till en stoppskylt eller rondell, ok? Men sedan blir det problem med skyltningen för antingen så hittar man inte restaurangen, den är inte färdigbyggd eller har gått i konkurs - kanske för 5 år sedan.. Det bästa är att välja ett ställe som man ser från vägen där det står lite bilar och gärna långtradare utanför. Efter ett antal försök så hamnade vi på ett ställe som påminner om Nyköpingsbro - dvs en bro över vägen som är restaurang. Maten var utmärkt, inte särskilt billig förståss men det är den ju aldrig.. Normal europeisk standard men det fanns en liten lustig detalj som slog mig: Över köksingången satt det en skylt, ungefär som symbolen för en herrtoalett men med ett streck över gubben - först funderade jag på vad den kunde betyda men så slog det mig att kanhända är skylten mer befogad än man först tror, för det är väl inte otroligt att tänka sig in i situationen hos en belevad herre som försökt hitta en herrtoa på alla dessa vägkrogar som inte finns.. Äntligen kommer han fram till ett ställe som inte bara finns utan dessutom är öppet! Han rusar upp för trapporna... Toalett! Toalett? DÄR ÄR DET! ..rusar in genom dörren, halar fram snabeln och lättar på trycket i en diskho inför en publik av katolska kokerskor... Nåväl - nu är det läggdags för sonen så jag får väl bifoga bilderna senare..


Spanien del 5: -Var var vi nu någonstans? Jo just det - på en vägkrog i närheten av Zaragoza där man hade garderat sig mot alla förargliga eventualiteter och förväxlingar... I vart fall - när vi hade fått i oss våra exklusiva skinksmörgåsar, (jag har förträngt priset, Arvid åt köttbullar...) så var det dags att fortsätta betalvägen upp mot Pamplona där jag kanske framförallt imponerades av den ofa...ntliga mängden rondeller. Det fanns en sträcka, skulle tro bortemot 7-8 kilometer, där de hade lyckats klämma in en rondell ungefär var femhundrade meter. För egen del skulle jag rakt i varenda en, så det blev inte bättre än att navigatorn upprepade "Kör rakt i rondellen, andra avfarten" bortemot 20 gånger. Så småningom infann sig känslan av att man hade blivit en grammofonskiva som fastnat, men till slut kom en befriande raksträcka som förde oss fram till den slutliga vänstersvängen in på bergsvägen mot Eugi. Dagen till ära bjöds vi på ett strålande väder - lite för strålande för min smak för det var närmare 40 grader varmt. Nu vill man kanske gärna tro att denna temperatur bara är ett problem för en nordbo och att "spanjackerna trivs nog, det är vardag för dom" - men så är det inte alls. Jag pratade med en äldre spanjorska som klagade över värmen och menade att så här ska det inte vara i norra delen. Regionens turister är mestadels folk från de södra/mellersta delarna av landet som vill uppleva behagligare temperatur under de varmaste månaderna, så om de får 40 grader på sin semester så är det lika välkommet som en regnig midsommar i Sverige. Den lilla byn Eugi har något som är i det närmaste unikt även i norra Spanien: -Vatten! Nästan en insjö! Sötvatten! Nästan som hemma? Nä inte riktigt, för det är naturligtvis en damm med totalt badförbud vilket var svårt att förklara för Arvid och minst lika svårt för mig själv att acceptera. När det var som varmast så satte sig en liten djävul på axeln "Hä hä, vad är väl ett spanskt badförbud?" ..men ängeln i vänstra örat intalade mig att det finns en anledning, framförallt att det är en dricksvattentäckt som ska försörja en ganska torr region med vatten - då passar det sig inte att svalka sina svenska fötter, för det kan man gott göra i Öjevättern istället eller i någon annan av alla tusentals sjöar i vårt vattenrika land. Trots det rigorösa förbudet (sjön patrullerades av polis) så sker det ett par drunkningsolyckor per år vilket tyder på att det är ganska strömt. Det fanns alltså flera skäl att hålla sig på land, vattnet fick förbli ett bländande vackert skådebröd...
-Men nu måste jag plocka med lite annat.., Återkommer!

Spanien del 6: Som sagt fick vi ett varmt mottagande i Eugi - i dubbel bemärkelse skulle man kunna säga för vi blev varmt välkomnade av sångerskan Gudrun Olafsdottir, hennes make gitaristen Francisco Javier Jáuregui Narváez och hans syster Elena Jáuregui som vi känner sedan studietiden på Guildhall i London. På kvällen var det meningen att vi skulle lyssna på en konsert med Vera Klug, flöjt och Yv...onne Zehner gitarr men vi missade den på grund av smärre utmattning efter en natts dålig sömn och dagens 56 milafärd. Det lär ha varit en alldeles utmärkt konsert så det var ju synd men det är aldrig trevligt om publiken gäspar när man spelar så det var kanske lika bra att vi höll oss borta.. Nästa dag höll värmen i sig - Inese hade repetitioner inför konserten dagen därpå så jag och Arvid beslöt oss för att korsa Pyreneerna för en liten tur till franska sidan. Franska gränsen ligger knappt 2 mil från Eugi vilket var en guldgruva för forna tiders Eugibor som kunde smita över bergen med det som var billigt hemma, sälja dyrt i Frankrike, ta med det som var billigt därborta och sälja dyrt hemma - mycket praktisk syssla som inte ens krävde extra språkkunskaper eftersom det talades baskiska på båda sidor av berget. Numera skulle det väl i byråkratisk EU-anda kallas kulturellt handelsutbyte eller något liknande, men på den tiden hette det smuggling och var straffbart. I vart fall fick jag på något vis för mig att det kanske är svalare i bergen eller på franska sidan - dessutom såg älvarna ut att vara lite större så kanhända att det fanns något ställe där vattnet breddade sig på ett sätt som kunde tillåta någon sorts bad för att återställa sig till en någotsånär kristlig kroppstemperatur.. Men morsning vad jag bedrog mig. Det var 36 grader när vi lämnade hotellet, varmt och blåsigt i bergen och när vi köpte glass i franska St Etienne de Baigory (som heter Baigorri på baskiska) så var det 42 grader.. Från hettan in i elden med andra ord. Det jag hade tyckt såg ut som breddning av "älven" på kartan visade sig vara en fiskodling, förmodligen forell, och älvens vattenstånd nådde väl på sin höjd till knävecken på Arvid.. Men det var en gudomligt vacker resa över bergen, naurligtvis inte vägräcken överallt så man hade ett par hundra meter på sig att begrunda vad som gått fel ifall man till äventyrs skulle missa en kurva.. Just det - nu glömde jag en spännande detalj för innan vi åkte över bergen så var vi med till en gammal vapenfabrik från Napoleontiden som förfallit till ruin senaste 200 åren. Elena & Javier planerar att hålla konserter där i framtiden så de hade en fotosession bland träden. För mig var det första gången jag såg en konsertharpa i lövskog men det kanske är vardagsmat för någon annan? Efter en snabbvisit på franska sidan så hamnade vi åter i spanska Eugi, måhända med en glasspinne som smuggelgods. I vanlig ordning hade jag naturligtvis glömt att ge sonen lunch och han hade hungrat till sig så vi beslöt oss för att gå till en lokal pub som ägdes av en amerikanare för att få fatt på en macka. Där satt vi i godan ro och mumsade tills det var en 30 minuter kvar till kvällens konsert. Eftersom Arvid sölade med sin smörgås beslöt jag mig för att gå i förväg och ställa upp min inspelningsutrustning - jag skulle nämligen ha med fyra stycken för solo gitarr på kvällens konsert så det kändes viktigt att få dem dokumenterade, jag har inte hört dem på länge. Så jag traskade iväg till kyrkan och tänkte "vad stängt det ser ut" - ryckte i dörren och visst var den stängd.. Efter ett tag så kom Inese och Arvid men Inese fick för sig att konserten måste vara försenad - "det kan vara så i Spanien" sade hon med en axelryckning och hon har ju gjort konserter där förut.. Efter en stund ringde Elena och frågade vart vi var, dessutom hade hon glömt sina noter i vår bil tidigare på dagen.. "Vi är vid kyrkan, vart är du? -I Zubiri, konserten har börjat.." Men där var ju inte vi för Zubiri ligger ett par mil in mot Pamplona.. Lyckligtvis skulle hon spela först efter paus och det var till och med så tursamt att mina stycken inledde andra halvan av konserten så vi missade cirka 25 minuter av första halvan men jag fick en fin inspelning - tyckte jag, men Javier var missnöjd så han kommer att spela in det igen under hösten/vintern. Nåväl - om det som redan är bra blir bättre så har jag inte mycket att klaga på.. Efter en fin och välbesökt konsert hamnade vi på en restaurang vid elvasnåret och fick i oss allsköns lokala delikatesser.. Lokalen vi satt i var ett heltomt diskotek, en sal stor som en pingstkyrka med diskoljus i taket - Arvid gick igång på sin Coca Cola, hittade en scen och ville ha allas uppmärksamhet när han framförde diverse trix, bland annat baklängeslöpning och kanhända något han kallar "dumskalledansen".. En riktig exhibitionist! Men till slut så var det hemgång - jag hade naturligtvis glömt vår nyinköpta navigator och kartor på hotellet så jag förnekade mig inte utan körde åt helsicke fel in på en slingrande bergsväg i beckmörker.. Vi var väl nästan i Frankrike innan vi kunde vända så vi kom hem vid halvtre tiden.. Sonen var klarvaken hela tiden förståss, men det är hårt virke i femåringar nuförtiden - inte alls som förr, då var det ett förfärligt jöppel.. Men nu är det läggdags även för mig.. Återkommer under morgondagen - förhoppningsvis med bilder om jag får allt att klaffa..

Spanien del 7: Efter en sen hemfärd i slingrande mörker fick vi ganska få vilotimmar innan det var dags för ännu en kontinental frukost som utökades med youghurt och extra frukt.. Denna dag så hade Inese repetitioner inför en konsert med mestadels zarzuela (=spansk operett/opera buffa) som skulle hållas på kvällen, så jag och Arvid beslöt oss för att ta en lite längre utflykt - inte för att undfly... spanska tongångar utan snarare för att få se atlantkusten. Däremot hade jag ingen aning om vart det vore bäst med det bad som var resans huvudsakliga syfte. Det är oerhört bergigt längs kusten och inte alldeles självklart att bada överallt eller att man ens får se havet även om orten verkar alldeles så sjönära. Franska Biarritz och spanska San Sebastian är ju kända badorter i området, men jag hade hört ryktesvägen att stränderna var fullkomligt belamrade - att folk låg packade ungefär som en koloni med sjöelefanter.. Till slut valde jag att knappa in det kortaste ortsnamnet i navigatorn bara för att det var få bostäver att trycka in i maskinen och styrde därefter kosan mot en liten ort som heter Deba. Jag tänkte att om det skulle råka vara en oljehamn eller av annat skäl fullkomligt obadbart så hittar vi säkert något annat i närheten, eller i värsta fall att jag fick lov att burra upp mig som en valros och hävda ett provisoriskt revir i San Sebastian medans Arvid doppade tårna. Men först behövdes lite bränsle - jag hade imponerats storligen av att vår hyrda SEAT drog 0,47 liter diesel per mil på motorvägen i 120 km per timme, men jag var inte fullt lika imponerad av att samma fordon drog mer än en liter diesel per mil i bergen. Visst var det lite brant på sina ställen och inte gick det fort heller men det fanns ju gott om nedförsbackar också. Någonstans runt 0,7 hade varit begripligt med en 1.6 liters diesel på.. Nu googlar jag och ser att det ska vara 105 hästar i motorn?! Måste vara Falabella Ponies i såfall för det fanns inget som påminnde om vare sig Arabiska Fullblod eller Ardennerhästar. Hursomhelst - jag behövde diesel och sökte mig till en mack - det brukar ju gå till så´.., Där ställdes jag inför valet mellan två dieselsorter - den ena var nästan 1.50 kronor dyrare per liter så jag gick in för att fråga vad som var skillnaden mellan sorterna för att undvika att eventuellt hälla i nåt slags lokalproducerat traktorfotogen i tanken - min pappa lyckades med något sådant när han tankade Chryslern i Östtyskland på 60-talet, motorn gick runt men det lär inte ha varit mycket mer.. Hursomhelst - expediten på macken var en machokille i keps som började förklara i breda ordalag på spanskblandad engelska att den dyrare soppan är rena underverket och att det skulle göra den anspråkslösaste dieselmotor till ett otämjt odjur.. Eftersom jag inte hade så bråttom och är snål så beslöt jag mig för att klara mig utan detta petroleumbaserade underverk. Kepskillen gjorde en artig gest och följde med ut och fyllde på - sedan var det dags för betalning. Vi gick in på macken, jag plockade fram kortet slog min kod men så såg jag en hastig skiftning av ansiktsfärg under kepsen: -Signore, there is no money on card.. -What you mean? -No money.. -No? Try again.. Men han envisades: -No money! Look yourself.. och så vände han den mobila kortdragaren mot mig för att visa att hans påstående stämde. På displayen stod det: "Choose currency" (Välj valuta) EUR (Euro) SEK (Svenska kronor..) Jag sade "Aha, I must do like this" och tryckte på EUR så att min betalning genomfördes i Euro. Då började det sprätta upp ett kvitto vilket fick min nye vän med kepsen att rygga tillbaka lite förskräckt.. Han såg skärrad ut så jag försökte mig på ett litet avväpnande leende och ett ”I had to choose currency” som fick den strama minen av misstänksamhet att stelna ytterligare.., På något vis hade ju den där blonde utlänningen mixtrat med kortmaskinen för det fanns ju uppenbarligen inga pengar på kortet först och så VIPS! ..trycker han på en knapp och så sprätter kvittot upp.. Trolleri? Knappast troligt! När jag sedan hamnat i bilen och svängde mot utfarten så såg jag att han antecknade bilens registreringsnummer – bäst att vara på säkra sidan när det kommer sådana otäcka typer!
-Nu hann jag visst inte till kusten i denna del av berättelsen, men jag återkommer!

Spanien del 8: Efter den lilla incidenten på tankstationen hamnade vi först i rondellhelvetet utanför Pamplona innan vi slutligen susade fram på motorvägarna mot San Sebastian.. Nu ska det badas tänkte jag med ett litet leende över snuset. Vi färdades på vägar med bitvis riktigt brant lutning, såväl uppåt som nedåt men däremellan var det många & långa tunnlar. I Spanien har man inte halvljus på da...gen men det ville de att man skulle ha i tunneln så därför hade de satt upp en skylt med en bild på en lampa som uppmanade föraren att tända halvljuset - helt ok. Men när man kom ut ur tunneln dök samma lampskylt upp i kombination med ett frågetecken... Om denna skylt betyder "Kom du ihåg ljuset?" eller "Du har väl inte glömt att slå av ljuset?" kan jag inte svara på, men jag körde med halvljus för jämnan som hemma för jag tycker att det är ett oskick att köra utan ljus. Efter en oönskad rundtur i ett industriområde i San Sebastian så nådde vi avfarten mot Deba där det var hemsk trafikstockning. Det blev några varv runt en bensinmack men så hamnade jag på något vis på påfarten till motorvägen – det var inte riktigt som jag tänkt mig. Nästa avfart visade sig vara 3 mil bort och dessvärre så började herr Arvid få ont i glasstarmen för han hade sett glassskyltar på macken: ”-Åk tillbaka! -Det går inte.. -Jag vill ha glass, åk tillbaka nu.. -Men om det inte går, så går det inte.. -Du tycker alltid att jag inte ska få glass.. -Jag tycker att vi ska ha glass där det finns.. -Det fanns glass, åk tillbaka.. -Men det går inte säger jag, vad är det du inte begriper?” Så småningom kom avfarten som naturligtvis saknade minsta tillstymmelse till glassförsäljning.. Jag hade inte alls lust att ”åka tillbaka” så jag beslöt att följa en liten väg som verkade sträcka sig mot kusten trots att både navigatorn och Arvid uppmanade mig att svänga upp på motorvägen igen.. Men mitt vägval blev en lyckträff för dels så följde vägen en vacker älv i en dalgång och så visade det sig att den av ren slump, åtminstone för mig, ledde till Deba som vi hade tänkt oss att komma till från början! Det var betydligt närmare än om jag hade åkt tillbaka så jag förstår inte varför inte navigatorn föreslog en annan väg, kanske att den räknade ut att motorvägen var ett par minuter snabbare? Efter en vägkrök såg jag en av de vackraste miljöer jag sett någonsin.. En liten chokladfabrik i en byggnad från 1850-talet som var högt belägen i grönskan.. Nedanför små fiskebåtar med uråldriga fiskeredskap som låg förtöjda vid små båthus.. Fantastiskt vackert, jag hade säkerligen kunnat gå där flera timmar med en kamera, men dessa planer grusades av en gäll uppmaning: -Glass! ..så det fanns ingen chans att stanna till för att få ens det anspråkslösaste lilla foto.. Nåväl - kanhända på tillbakavägen? Men först glass... Då slog det mig att jag hade valt Deba på måfå, att det kanske inte alls var en badort utan att det kunde vara vad som helst, kanhända ett fiskeläge? Fast det kan väl finnas glass även där? Men mina farhågor kom på skam eftersom Deba uppenbarade sig som en utpräglad kurort i klassisk rivierastil med en vacker stadspark som mynnade ut i en sandstrand.. -Härligt, nu blir det bad! -Nu blir det glass! Men först parkering och då kan man ju alltid köra fel vilket jag naturligtvis gjorde, det är ju osvikligt. Vi hamnade på en liten väg som slingrade sig på bergssidan längs kusten – tänk vilken tur att man kör fel så ofta annars skulle man ju missa det mesta! Men Arvid insisterade på att nu var det dags för glass så efter ett tag så gjorde jag en kovändning i ett kors och rullade tillbaka mot Deba. Då fick jag syn på en liten rastplats med ett oerhört panorama.. ”-Arvid, jag ska ta ett kort här.. Vi stannar till en stund.. -Vi kommer aldrig fram, du bara kör och kör.. -Jo jag vet.. Men vi tar glass snart – kom med ut! -Jag sitter kvar!” ..så det blev inte bättre än att han satt kvar i bilen och tjurade medans jag sökte bildvinkel och tog ett par kort. Efter en liten stund kom han ut: ”-Pappa.. -Ja? -Jag måste kissa..-Men det kan du inte göra här Arvid, vi är snart i stan.. Du får gå på muggen där.. -Men pappa.. -Ja? -Det luktar kiss här..” Vid detta påstående så vädrade jag med näsan och drog in en doft som fick pissoaren vid Slottsbacken i Gamla Stan att blekna.. ”-Ok, men kliv över räcket och kissa på busken, jag kommer med..” Så vi klev över räcket och Arvid började kissa på busken.. ”Pappa jag ser havet, jag kissar i havet..-Hurdå menar du?” Jag tog mig en titt och upptäckte det Arvid hade sett – att det jag kallade för busken i själva verket var toppen på ett träd som stod i en klippskreva som sträckte sig 20-30 meter ner mot havet.. Skulle inte alls förvåna mig om någon stackare har gjort sin sista seglats genom ”busken” rätt ner i plurret med byxorna i knävecket.. Men den upplevelsen slapp vi erfara och när herr Arvid väl hade tappat ur sitt vätskeöverflöd så blev han plötsligt på betydligt bättre humör när han upptäckte att det fanns en kikare på rastplatsen. På ett ögonblick förvandlades rastplatsen till ett piratskepp.. Sjörövarkaptenen Arvid kikade efter skatter längs kustremsam.. Kapten Pappa fick hålla fast sig i kikarfästet för att inte spolas överbord.. När skatten var funnen så rullade vi sluligen in mot Deba där vi lyckades finna en parkeringsplats omgående... -Vilken tur! Äntligen bad! Äntligen glass! ...men det får ni höra mer om i nästa episod – återkommer!

Spanien del 9: Vi hade som sagt den osannolika turen att hitta en parkering nästan omgående.. Men som gammal luttrad Stockholmsveteran närmade jag mig naturligtvis parkeringsautomaten med tunga steg och infarkt i plånboken.. Det här kan ju bli hur dyrt som helst tänkte jag och tog fram kortet, upptäckte att det saknades kortdragare och pulade fram ett par Euromynt för att åtminstone få tio minuter... på mig för att växla en sedel. Mina mynt föll genom springan med det karaktäristiska rasslet som man minns från forna tiders parkeringsautomater.. Maskinen hade modern display och när sista myntet tystnat så kisade jag för att få se hur lite tid jag skulle få för att 1. köpa glass 2. växla pengar innan min bil blev upptäckt och beslagtagen av någon övervintrad parkeringsvakt från Francos dagar.. -Vad i helvete? Sex timmar för arton spänn?? Bäst man trycker innan den ångrar sig.. Glatt överaskad tog jag min son i handen efter att ha placerat biljetten väl synligt i framrutan. Vi vandrade genom stadsparken och hittade en glasskiosk alldeles innan stranden där sortimentet var tillräckligt stort för att vi skulle kunna finna en modell som var exakt enligt Arvids önskemål: "-Jag vill ha en sån.. -Va bra.. This one please.." ..men försäljaren skakade på huvudet, tydligen slut.. "-Den fanns inte men du kan väl ta en sån istället, det är nästan samma? -Inte den..
-Men den där då? -Nä, jag vill ha med strössel.. -Men det har dom inte.. Den där då? -Nej inte den.. Men Arvid nu får du välja en glass vi kan inte stå här hela dan.. -Hmm.., Jag vet inte.. -Men kom igen nu, välj! -Den där kanske.. Nä den där! -Do you have that one? -No.. -Fanns inte, men ta den där glassen då Arvid, jag börjar lessna på det här.. -Jag vet inte..." ..och så betraktar han glasskartan tyst i två minuter.. "-Ok, du bestämmer dig nu annars blir det inget.. -Den där!" När vi sålunda blivit bestyckade med varsina glassar så navigerade vi oss mellan hyrstolarna ner mot strandkanten.. Fantastiskt vackert... Mjukt rullande vågor mot lysande sand.. Öppet hav.. Höga klippor som ramar in hamninloppet... Ganska mycket folk men vad gör det? Äntligen bad... "-Pappa.. -Vad är det vännen? -Det är för höga vågor.. -Hur då menar du? -Det är för höga vågor pappa.. Jag kan drunkna.. -Men det är ingen fara Arvid.. -Men det är jättehöga vågor.. -Men Arvid.. -Jag badar inte. -Ok.. Det var ju synd.. Men jag vill ta ett dopp.. Kan inte du sitta här vid handuken och vakta grejorna så tar jag ett dopp.. -Det är för höga vågor.. Du kan också drunkna.. -Men Arvid.. Vi har åkt jättelångt för det här.. -Du har ingen flytväst.. -Nä det har jag inte men jag kan ju simma.. -Jag vill inte.." Då insåg jag att det var lönlöst.. Arvid tycker inte om höga vågor och han hade rätt - det var höga vågor. Om vi hade varit tre så hade det väl gått men nu var det bara jag och Arvid - han ville inte vara ensam på stranden och han är rädd om sin pappa.. Jag kunde kanske ha tagit ett dopp men risken var att han skulle lämna handduken och kläderna för att springa ner mot strandkanten. När jag tittade mig om så såg jag några halvskummisar med märken på armar och ben som inte liknade myggbett.. Det kändes plötsligt olustigt att chansa på att lämna plånbok, mobil och bilnycklar obevakade nästan 20 mil från hotellet.. Alltså inget bad.. Sorgligt.. Men kanske att man kan svalka fötterna? "-Ta arrä skora pöjk.." ..sa jag till Arvid på ett sätt som härmade hans sätt att härma min värmländska.. "-Men jag ska inte bada, det är höga vågor.. -Nej vi ska inte bada men vi måste ju känna på vattnet innan vi åker vidare.." Då åkte skorna av och han sträckte mig handen - så gick vi ner på strandkanten och lät vågorna svalla in över fötterna.. Perfekt temperatur, det var nästan så att man kände sig mänsklig.. Rätt vad det var kom det en större våg, Arvid ropade till och försökte hoppa över vågen jämfota.. För egen del fick jag jeansen tvättade i nerkant men vad gjorde det? Vi hade riktigt roligt och att vi missade badet var ju ganska oviktigt.. Det viktiga är ju att man gör saker ihop eller hur? Efter att ha stått i vattnet gick vi upp över stranden. Jag tittade på min fötter och tänkte att de ska nog tvättas - påpassligt nog fanns det kranar för fotduschning lite längre upp. Jag spolade mina fötter, satte på skorna och ropade: "Nu får du ta en fotdusch Arvid så du inte drar med dig hela stranden in i bilen.." Han är ju en väluppfostrad kille så han kom ganska direkt men jag såg att det lyste jävelskap i ögonen på honom.. Först en foten.. Och så andra... Och så en språngmarsch ut i sanden så att fötterna blev som terrakottakrukor.. "Ha, ha, ha.." Vilket bus! Sån humor! "Du kan inte ta mej, du kan inte ta mej!" Så sprang han runt runt och jag sprang efter för han behövde det.. Ibland behövs en stunds bus.. Han är en tålmodig liten kille - och nyfiken på det mesta.. Visst har han humör och vilja men det är ju bara bra. På hemvägen prövade jag hans tålamod ytterligare - men det tar vi i nästa del.. Återkommer!

Spanien del 10: Efter det uteblivna badet i Deba blev det färd hemåt, lite annorlunda vägar eftersom jag trotsade navigatorn och körde på mitt tvivelaktiga sinne för vädersträck och oförmåga att läsa skyltar - denna gång kom vi väldigt rätt (undrens tid är inte förbi) och fick se fantastiska landskap.. Men även om man kan underhålla sin son med utrop som exempelvis: "Titta Arvid vilket berg!" .. s...isådär 3-4 gånger så funkar det inte hela tiden under en 3 timmars bilresa.. Bristen på veteranbilar eller ens en gammal Volvo 245:a gör ju dessutom färden ointressantare.. Så efter ett tag började han att fråga efter berättelser.. Jag vet inte hur många berättelser jag hittat på eller återberättat senaste åren.. 7-800? Han brukar vilja ha minst två när han ska somna och gärna nån under dagen, i synnerhet under bilfärder.. När vi hamnade på industriområdet i Pamplona så skedde det eftersom jag missade navigatorns uppmaning att svänga till vänster mitt i en berättelse om när Getingen Gustav såg en apelsin.. Just den berättelsen var kanske inte så rafflande. Men på hemvägen så blev det en lustig berättelse som jag fortfarande minns.. Det brukar gå till så att Arvid bestämmer ämne.. Ofta blir det om sådant han är intresserad av men en del ämnen är svåra eller omöjliga som exempelvis: "Kan du berätta en berättelse om när nyckelpigan Kurt-Fredrik flög in i en vulkan?" ..för vad säger man om det? "Jo det var så att nyckelpigan Kurt-Fredrik flög in i en vulkan.. Då blev han ordentligt grillad du!" -Nä det funkar inte, för på något vis måste det bli ett lyckligt slut - det hör till reglerna.. Men den här gången kom han på ett snitsigt ämne:
"-Pappa.. -Ja? -Kan du berätta en berättelse? -Det kanske jag kan.. Om vadå? -Ääähh.. Kan du berätta en berättelse om när.. om när.. om när blodkroppen Fredrik träffade en bakterie? -Hmm... -Och dom blev vänner?" Inget lätt ämne.. Men... Det går nog. "-Jo det var ju så att blodkroppen Fredrik, han var en vit blodkropp, en sån där som försvarar kroppen om det kommer in smuts i ett sår.. Men en dag så höll han på att simma från hjärtat ut mot tummen och när han var alldeles under nageln så stötte han på en bakterie, å då blev han inte så glad förståss för där ska det ju inte vara några bakterier så han sa: -Hallå där! Vad gör du här? Du får inte vara häromkring - ut med dig! -Men jag har gått vilse... -Vadå vilse? Tror du inte att jag har hört det där förut? Gått vilse? Ut med dig - du får ta samma väg som du tog hit! -Men jag har gått vilse.. Jag vet inte alls vart jag är.. Först var jag i filmjölken och så åkte jag nerför matstrupen men så vet jag inte vad som hände - kanske att hon hostade till och rätt vad det var så hamnade jag här.. Vart är jag? -Du är i tummen! Vill du att jag ska tro på det där? Hur skulle en acidofilusbakterie kunna hamna här? Det tror jag inte på! Du är nog en otäcking som luras!! -Men jag är faktiskt en acidofilusbakterie - jag heter Bakterien Boris och jag är snäll.. Om du luktar så känner du säkert att jag luktar fil... Då blev blodkroppen Fredrik fundersam för visst såg han snäll ut Boris och han luktade faktiskt fil, men en vit blodkropp måste alltid vara på sin vakt för det finns många lurisar som simmar omkring i blodet och som hittar på alltmöjligt för att luras..
-Ok, du verkar ju faktiskt ganska snäll men här i tummen gör du ju ingen nytta så det är väl bäst att jag blir med dig till magen.. -Tack så mycket, jo jag vill verkligen till magen men jag är bekymmrad för min kompis Sune för han och jag simmade ihop innan vi for iväg.. -Jag ska höra via nervsystemet så får vi se om någon har sett honom.. -Hallå? Det är blodkroppen Fredrik här.. Är det nån som har rapporterat om någon acidofilusbakterie som heter Sune? Jasså han är i näsan? Va bra.. Du jag har hans kompis bakterien Boris här och vi är på väg till magen.. Fint - då ses vi där.. Du jag pratade med en kollega, han och Sune är på väg ner till magen så det är väl bäst vi drar oss dit vi mä.. Så simmade dom bort till magsäcken och där väntade Sune och dom var så glada att se varandra - efter det så blev alla fina vänner så ibland hände det att blodkroppen Fredrik simmade ner till magen och hälsade på dom.." Den där berättelsen tyckte Arvid var så rolig att han ville höra den två gånger, det är han sorts humor.. "..hamnade i näsan!" Kanhända att den hade begränsat värde som biologiundervisning men det gjorde nog ingen skada heller.. Men berättelser har sina begränsningar de med, exempelvis så botar de inte hunger.. "-McDonalds! Jag är hungrig på mat.. -Men kom igen Arvid.. Vi har inte sett en enda McDonalds i Spanien.. -Finns det inte i Spanien? -Det kanske finns men jag har inte sett det nånstans.. -Men jag vill ha McDonalds.." ..och så håller det på en stund men det är ju inte utan skäl för som vanligt har jag glömt att det ska ätas, Arvid har inte påminnt han heller så det börjar bli 6-7 timmar sedan frukost.. "-Ok, vi hittar nåt.. Men jag kan inte lova att det blir hamburgare.. -Smörgås? -Det finns nog..
-ÅÅHH! DU TYCKER ALLTID ATT VI SKA ÄTA SMÖRGÅS!! -Jo om det är det som finns så tycker jag att vi ska äta det.." Så kom första chansen, ifall det nu fanns en vägkrog dit skylten pekade som var färdigbyggd och inte hade gjort konkurs.. "-Ska vi ta det stället Arvid? -ÅK DU BARA.. Så så.. KÖR!" ..men två skyltar senare hade han ändrat sig: "Jag vill ha smörgås, inte hamburgare, det är inte bra för blodsockret.. -Ska jag stanna på nästa ställe?" ..så då gjorde vi det och den tappre lille killen tuggade i sig en baguett med jamonskinka som var delikat i min mun men tuggummi i hans.. Denna gång slapp vi rondellerna vid Pamplona och vi anlände ett par timmar innan kvällens konsert med zarsuelamusik.. Men den konserten får ni veta mer om i nästa del - återkommer!

Spanien del 11: Denna kväll skulle det bli konsert med zarzuela musik så då gällde det att förse sig med ritpapper och annat som kunde förströ herr Arvid i det tysta.. Han har ju viss konsertvana, men det finns som regel en gräns för hur hänförd han kan bli.. Bottenläget var när vi hade med ett nyskrivet stycke för klarinett och cello: "Pappa.. Vi går och köper korv.." ..och då fanns det inte myck...et att välja på. Men ibland får jag bevis för att han lyssnar och att han i viss mån memorerar det han tycker om för det har faktiskt hänt att någon slinga dykt upp en vecka senare när han pysslar med något och börjar humma eller vissla det han hört i rätt tonart. Däremot har det kommit ett och annat klagomål över att vi aldrig går på rockkonserter.. Herr Arvid inledde nämligen sin karriär som "rocktonsättare" i våras med en låt som heter "Jag är pucko.. och en dumskalle.." ..som vi spelade in och brände på cd. På sätt och vis påminde alstret lite om hur Rebell Robert lät i början av 90-talet när man passerade Slussens tunnelbanestation - möjligen med skillnaden att Arvid är lite mer rytmisk för när han får fatt på sin plastgitarr så tickar han igång som ett urverk.. I vart fall gjorde låten "Jag är pucko.. och en dumskalle.." stor succe på Sandskogens dagis - man kan nästan tala om en lokal hit, åtminstone i den lokalen. Innan konserten så gnällde han en hel del över bristen på rockmusik, det var inte alls förutsägbart hur han skulle stå ut med två timmar spansk operett men man får väl ändå erkänna att Arvid har visat prov på änglaliknande tålamod, exempelvis då vi lyssnade på Lukaspassionen BWV 246 som numera inte anses vara skriven av Bach.. Vi avnjöt detta monumentalt urtråkiga stycke på en kvällskonsert i Riga som började klockan 21, det är cirka 2 timmar musik men känns inte en minut kortare än 4. Skulle tro att Arvid var 3 år vid det tillfället men han löste situationen galant och underhöll sig själv på stengolvet från första till sista takt.. Av detta skäl borde jag väl kanske inte vara alltför bekymrad men samtidigt så har han ju ett ordentligt humör. Om han lessnar så kan det ju bli att det märks - allra mest märktes det nog när han "debuterade" på Kungliga Operan i Stockholm i tvåårsåldern med ett vrål i bästa Birgit Nilsson klass, men det är ingen risk numera. Däremot vore det väl inte otänkbart att han skulle kuna gå fram till scenen och uppmana artisterna att sluta eller åtminstone dra med sig mamma från pianot - förvisso har det aldrig hänt men han har varit på väg några gånger. Som regel tycker han väldigt illa om applåder - då händer det att han tar fram arga minen och håller för öronen - men det är sällan han protesterar mot musiken. Denna kväll försökte jag få honom att lyssna, det gick sisådär så till slut hamnade han nere på golvet med ett papper som han fyllde med en detaljerad teckning av "islandsfärjan" på väg mot Island där en brandbil släcker en vulkan. Förmodligen inspirerades av att Gudrun sjöng, inte sången i sig men hon kommer ju från Island och om det finns gotlandsbåt till Gotland borde det ju finnas islandsbåt till Island - om vulkanen sprutar eld så är det väl självklart att man skickar dit brandbilen? Hur ska det gå annars? På detta vis höll han sig sysselsatt under en konsert som var alldeles utmärkt och stundvis gripande. Fantastiskt engagemang, inte minst från tenoren Julio Morales som brinner för zarzuela med vulkanisk låga.. Musiken träffade publiken mitt i hjärtat - stor succé! Efter konserten blev det en sen middag på ett av de bullrigaste värdshus jag någonsin besökt, utmärkt mat förvisso men besvärande ljudnivå.. I detta buller så fortsatte Arvid sin kreativa sejour med teckningar på bordsduken - denna gång assisterad av Gudrun & Javiers dotter Eva.. Det är faschinerande att se hur barn utan gemensamt språk lyckas kommunicera med varandra, men om detta blir det mer i nästa del - återkommer!




Fill in only if you are not real





The following XHTML tags are allowed: <b>, <br/>, <em>, <i>, <strong>, <u>. CSS styles and Javascript are not permitted.